Läs ni som vill, men jag behöver bara skriva av mig lite.

När jag var 10 år skiljdes mina föräldrar. Dom hade glidit ifrån varann och var inte lika kära längre. Jag var chockad och ledsen. Hur skulle allt bli nu? Skulle mamma och pappa vara glada på varann eller sura?
På Måndagen fick jag gå hem från skolan för att jag inte klarade av att va i skolan. Jag var för ledsen. Hela livet kändes piss. Alla tankar bara for runt i mitt huvud, och oftast grät jag i min ensamhet. När ingen såg på.
Jag och mamma flyttade till Steninge, som ligger 10minuter ifrån Rosersberg där min pappa bor. Allt var så himla härligt där! Vi bodde tio meter ifrån Mälaren, och fast det var en lägenhet kändes det som om vi bodde i ett hus. Vi hade stor tomt, stor veranda, och allt var så himla perfekt. Vi hade härliga grannar där, och så hade en av grannarna en katt som hete Leo. Han var så underbar. Så fort jag klev ut på verandan eller ut genom dörren, så hörde man från skogen hur han jamade och sprang emot mig, snabbt som blixten. Han rullade sig av lycka, och det kändes som om han var min. Han blev så glad varje gång jag kom ut. Att någon äntligen tog hand om honom. Hans ägare tog inte riktigt hand om honom som han skulle.. vilket han verkligen inte var värd. Man kunde gosa med honom i flera timmar, och man blev aldrig trött på det. Han var min enda kompis där ute, mitt ute i ingenstans. Närmsta mack eller liknande låg 5km bort. Efter att vi bott där i sex månader så sa mamma att vi skulle flytta. Givetvis gick jag med på det men egentligen var det ingenting jag ville. Tanken att lämna detta paradis var mycket svår. Hur skulle Leo klara sig? Hur skulle jag kunna trivas på en liten balkong på andra våningen och bara asfalt runt om kring mig? Usch. På flyttdagen stod jag inne i mitt rum och grät. Jag trivdes ju så bra där. Det var ren lyx, men tyvärr för dyrt för mig och mamma att bo där. Efter några minuter hittade mamma mig i mitt rum, gråtandes. Hon började också gråta. Hon ville ju inte heller flytta. Men för ekonomin var det bäst att vi flyttade.
Månaderna gick och över min förväntan trivdes jag bra i den nya lägenheten. Nära till allt, 5min till skolan, livet var väldigt bra. Ekonomin var bättre.. det var nästan det viktigaste. Att inte behöva höra att mamma bara hade 1000kr kvar på hela månaden osv osv! Nu tycker jag det är skönt att vi flytta därifrån. Men ändå inte. Det var så mysigt där, och det kommer alltid att vara mitt paradis ♥ Vi ska åka och hälsa på Sanne nu nästa sommar! Sanne är våran granne som är sååååå snäll och hennes katt är så söt :* Och så måste jag ju såklart träffa Leo och se hur han mår, stackarn :( jag som bara åkte ifrån honom.

Jaja.. sen kommer punkt två i det jag skulle skriva i detta inlägg. Mitt självförtroende.
Ibland är det på topp och ibland skulle jag göra vad som helst för att få någon annans utséende. Va sådär fin som jag alltid drömt om att vara. Visst, jag är fin och söt men det finns alltid saker som skulle kunna vara ännu bättre hos mig. Min hy och inte tala om mitt hår. Jag har jättetunt hår och ändå tappar (asså hårstrån ofta) jag hår jätteofta. Jobbigt och det gör inte direkt mitt självförtroende bättre.

Sen det där med kärlek. Det gör riktigt ont att vara förälskad. Speciellt när den man gillar inte gillar en själv. Vad ska man göra då? Finns ingenting att göra. Man har kämpat för många gånger, men man inser att inget kommer att hända. Det är bara att ge upp. Men då kom du. Från ingenstans. Du bara fanns där helt plötsligt. I mitt hjärta, i mina tankar, på lappar i skolan när man har tråkigt på lektionerna, i mobilen.. och överallt! Livet var påväg på att bli piss för att inget blev som man ville. Hur mycket man än kämpa. Du gör min dag ♥ Och jag vet att du läser detta så: Jag älskar dig Jesper!